Jag är den första att erkänna att historia i skolan inte var mitt bästa ämne, nej det var nog värre än så, jag var faktiskt helt ointresserad...Kan väl samtidigt erkänna (när jag ändå är igång med bekännandet menar jag) att jag är en känslomänniska, och varför berättar jag det för er?

Jo, för mitt nyupptäckta intresse för historia har just med det att göra, jag måste få uppleva historian på plats, vilket jag upptäckte när jag var i Kina i somras. Jaja, kul att få åka till Kina och shoppa, var min inställning före resan.

Men när jag gick i "Den förbjudna staden" (att ha varit i Kina och bara shoppat verkar ju bara för ytligt) på denna historiska plats och fick chansen att ställa mina frågor (med risk för att verka helt korkad med tanke på mina futtiga kunskaper i Kinas historia), så rycktes jag med och ville bara veta mer och mer, guiden var nog glad att jag bara tog 1 timmes guidning...

Samma sak hände nu när vi vi besökte Ho Chi Minh City, vi kröp i tunnlarna i Cu Chi (det mest bombade området under Vietnamkriget) där vietnameserna byggt 25 mil tunnlar, för att undkomma de amerikanska soldaterna under Vietnamkriget. Kanske ännu starkare är känslan jag fortfarande bär med mig från "War Remnants Museum" där foton från kriget och dess otroliga förödelse visas, fotona var så starka att jag blev illamående.

I am the first to admit that history in school was not my best subject, no it was probably worse than that, I was completely uninterested ... At the same time I admit (while I´m into the mood of confession, I mean) that I´m a emotional person, and why do I tell you this?

Becuase my newly discovered interest in history has just to do with it, I need to experience, to feel the history in place, as I discovered when I was in China this summer. Fun to go to China and shop, was my attitude before the trip. But when I went to the "The Forbidden City" (to have been in China and only done shopping seemed only too superficial) in this historical place and had the chance to ask my questions (with the risk of seeming completely stupid, given my poor knowledge in Chinese history), I just wanted to know more and more, the guide was probably glad I only took 1 hour guided tour ...

The same thing happened now when we we visited Ho Chi Minh City, we crawled in the tunnels in Cu Chi (the most densely bombed area during the war) where the Vietnamese built tunnels, in order to escape U.S. soldiers during the Vietnam War. Perhaps even stronger is the feeling I still carry with me from the "War Remnants Museum" where photos from the war and its incredible devastation is shown, the photos were so strong that I was feeling sick.

En av nergångarna till tunnlarna, byggda så att de grövre
amerikanarna inte kom ner i dem

One of the entrances to the tunnels, built for
the size of the viatnamese people

En efterlämnad tanks
A left tank

May peace prevail on earth...

Jag är nyss hemkommen från Vietnam, närmare bestämt Ho Chi Minh City (Saigon).
Ho Chi Minh är en hetsig, kaotisk, fattig men samtidigt, leende stad. I många städer i Asien är det många människor som inte ens har mat för dagen, och denna stad var tyvärr inget undantag, mödrar bärandes på sovandes spädbarn som med vädjande blick bad om en slant, småbarn sittandes i gathörn med tom blick...många människor har blivit tillsagda att inte ge pengar till tiggare för att det kanske finns en rik person i bakgrunden (kanske t o m maffia) eller att de använder pengar till annat än mat.
Jag resonerar dock annorlunda, visst existerar det ovanstående, men om jag så hjälper 1 av 10 till att få en drägligare vardag så duger det gott för mig!

I allt detta elände, kunde jag helt enkelt inte låta bli att ta kort på dessa kvinnor, som inte tjänar många kronor per dag men som ändå var så vänliga och leendes.

I have just returned from Vietnam, specifically Ho Chi Minh City (Saigon). Ho Chi Minh City is a energetic, chaotic, and poor city, but at the same time, a smiling city. In so many cities in Asia, many people don´t even have food for the day, and this city, unfortunately, was no exception, mothers carrying on sleeping infants with eyes appealing asking for a penny, small children sitting in the corner with empty eyes ... people have been told not to give money to beggars, that there might be a rich person in the background (perhaps even mafia), or they use the money for other things than food.

I argue otherwise, of course sometimes that is the case, but if I help 1 in 10 to get a decent living, if only for 1 day, I feel that I have done something! In all this misery, I had to take a photo of these women, who do not earn many pennys a day but nevertheless, was so friendly and smiling.

Ta hand om er därute!

//Gunilla